Set: Positiv, endast två dagar efter en MDMA-tripp.
Setting: Roskildefestivalen 1998, Danmark. Massor av människor och musik.
Dos: 0.5 g Copelandia cyanescens

T+0:

Tuggar svamparna ordentligt, glömde bort att jag tänkt svälja dom hela för att dom skulle verka lite långsammare. Sköljer munnen med vatten för att bli av med dom svampbitar som fastnat mellan mina tänder. Tar några bloss av en joint. Börjar känna av dom första, milda symtomen av svampen efter c:a 15 minuter. Gäspar en hel del, ett säkert tecken på att svampen börjat verka.

T+30:

Sitter utanför tältet där technoscenen är. Massor av visuella effekter bakom stängda ögonlock, något som ser ur som ljusklot som far runt i en virvel som kommer mot mig. Med öppna ögon så fylls mitt synfält med något som liknar 3-dimensionella Zierpinskipyramider, som ständigt ändrar former. Bestämmer mig för att gå till en annan scen, för att se på Money Mark. På vägen dit så köper jag en påse chips att tuga på och en öl att skölja ner chipsen med.

T+60:

När musiken börjar märker jag att dom visuella effekter jag sett med öppna ögon håller på att försvinna rätt så hastigt, för att ersättas av en nästan total frånvaro av djupseende. Alla människor som som står framför mig och lyssnar på musiken verkar nästan stå alldels framför mig, så gott som tvådimensionellt. Hela mitt 180-graders synfält är i full fokus. Ljudet förstärks, och precis som synintrycken så verkar det som att allt är närmare än vad det egentligen är. Allt ljud har också ett irriterande genljud, ett reverbliknande eko. Detta är något överväldigande, eftersom det är massor av människor runtomkring mig, och därför massor av ljud som kommer från alla dess riktningar.

T+120: När jag går tillbaka till tältet på campingområdet ser jag en polisbil och några människor med kommunikationsradior. Paranoida tankar väcks, undrar om det är mig dom är ute efter, eftersom jag har en stor haschkaka i mitt tält. Blir ganska förvirrad, eftersom bedömning av avstånd och riktning är rätt så förvriden, men lyckligtvis har jag en kompis som kan vägleda mig. Lägger mig ner I tältet, ser knappt några visuella effekter alls med öppna ögon, förutom lite "spår" i luften när jag rör handen framför ögonen. Ljudet av pratande människor som kommer från alla riktningar är rätt så irriterande och påfrestande, speciellt eftersom man inte ser var ljuden kommer ifrån, och att allt man hör låter som om det kommer från ungefär lika nära håll. Undrar om jag hör röster, så jag stoppar fingrarna i öronen, till min lättnad så försvinner allt oljud och tjatter. När jag stänger ögonen ser jag ett geometriskt vattenfall där allt mycket snabbt går från mörkt till ett väldigt starkt, klart gulvitt ljus.

T+150:

Känner mig fortfarande lite paranoid, och det besvärar mig en del, så jag bestämmer mig för att gå och ta en promenad. Känner mig rätt så rädd för att jag ska någon slags psykotisk reaktion. Köper en till öl för att lugna ner mig lite. Går tillbaka till tältet, bara för att upptäcka att jag fortfarande inte står ut, så jag går ut igen och tar mig 2 öl till. Alkoholen gör sitt jobb, dom överväldigande effekterna börjar klinga av, och jag börjar slappna av. Sakta men säkert så återfår jag mitt djupseende, och runt T+300 så är jag mer eller mindre tillbaka med fötterna på jorden. Jag är mycket lättad över att jag inte flippade ur. En mycket mindre dos hade varit mer passande med tanke på den omgivning jag befann mig i. Man lever så länge man lär, och lär så länge man lever.

[Denna text får kopieras, publiceras och distribueras fritt]